Autonoma cyberförmågor – det vill säga cyberförmågor som kan operera utan realtidsmänsklig inblandning – forskas och utvecklas för närvarande av flera stater som ett resultat av den ökande användningen av artificiell intelligens och autonomi inom militärområdet.
Medan dessa förmågor förväntas användas främst för att svara på skadliga cyberoperationer, väcker deras användning för försvarssyften vissa juridiska utmaningar som förtjänar att utforskas. Denna uppsats syftar till att analysera om autonoma cyberförmågor kan användas i enlighet med internationell lag för att svara på skadliga cyberoperationer med ensidiga självhjälpsåtgärder.
Efter att ha introducerat begreppet autonoma cyberförmågor och deras nuvarande tekniska utvecklingsnivå, kommer denna uppsats att överväga om autonoma cyberförmågor kan användas i enlighet med lagen som reglerar självförsvar, motåtgärder, nödvändighetsplädering och repressalier.
Som det kommer att visas är deras potentiella användning i omständigheter som utesluter oriktighet (dvs. självförsvar, motåtgärder och nödvändighetsplädering) mycket problematisk, eftersom autonoma cyberförmågor för närvarande verkar vara oförmögna att identifiera det objektiva och subjektiva elementet i den skadliga cyberoperationen (huruvida det utgör en internationellt oriktig handling och om det kan tillskrivas en stat) och att kalibrera sitt svar i ljuset av principerna om nödvändighet och proportionalitet. Dock kommer det att föreslås att stater ändå försiktigt kan använda autonoma cyberförmågor för att utföra repressalier.
Ladda ner PDF-artikel
Vad är autonoma cyberförmågor?
